Filmstudion 17 sept
Den är en dokumentär gjord av en svensk kvinna som flydde från Iran när hon var yngre, för drygt trettio år sen om jag inte minns fel. Drottningen i fråga är Irans dåvarande drottning Farah, hustru till Shahen, som också hon har levt i exil i tre decennier.
Jag förklarar dåligt, men det var egentligen inte handlingen jag skulle beskriva, inte heller skulle jag skryta om att regissören Nahid Persson Sarvestani var på plats i Metropolbion och att alla närvarande var inbjudna på en frågestund i Krusagården efter filmen, eftersom jag aldrig gick dit. Den enda frågan Nina och jag just då fann relevant blev: var har du köpt den snygga beiga kappan någonstans? och stövlarna?
Ju mer jag tänker på vad det var jag såg igår, desto bättre känns det att ha sett filmen. Det är inget jag självmant skulle valt att titta på någonsin, men just därför är jag glad att få vara med i ett sällskap där filmerna väljs åt mig och ofta har ett intressant innehåll eller ett viktigt budskap.
Drottningen sa en sak till Nahid, angående hennes förflutna inom kommunistiska grupper och sitt deltagande i revolutionen, något i stil med: Är man inte vänster när man är tjugo är man inte klok, och har man inte slutat vara vänster när man är trettio är man vansinnig.
Jag gillade det! hon behöver inte nödvändigtvis ha rätt, men det var så koncist och kärnfullt att det säkert ligger några korn av sanning i det ;)
Drottningen och jag av Nahid Persson Sarvestani - Se den !
Läsare
Visst, ibland kanske man har behov för att skriva bara för sin egen skull, men just ikväll och många andra gånger, skulle jag hjärtans gärna hellre skriva för er / dig som läser mig... Så ett kort litet livstecken som gör de låga staplarna i statistiken lite lättare att bära.
Lova
Rutinkvällstankar
Då är jag visserligen säker på att om erik hade ätit sin portion så som han borde, hade det varit perfekt..
Så sitter jag här nu och vet inte om jag kommer behöva gå upp tidigt imorgon, eller om jag ska få belöna mig med kvällsmacka och te. Det måste nästan vara det bästa som finns: kvällsfika. Förmiddagsfika på helgen är nästan lika bra eftersom det inbegriper massa gegg och grönsaker, men jag gillar nog mer denhär avslappnade stilen med kanske nåt nybakt (ha! as if..) och bara ost o marmelad...
Nog drömt om det, ska bara skriva klart här så skall det besannas.
Det börjar bli dags för mig att samordna mina tv-tider nu. Många premiärer och säsongsstarter under denna o nästa vecka, blir ledsen i ögat om jag missar nåt jag verkligen vill se.. Hoppas på en sund blandning mellan gör såhär, (idol, top model m.m.) och gör inte såhär (sveriges fulaste hem, unga mödrar, grey's anatomy)
ARSLET ur nu! (ursäkta tourettes..) Te, här kommer jag..!
Kära Träningsdagboken
Du och jag har ju aldrig haft speciellt mycket med varandra att göra. Kommer du ihåg när jag gick på högstadiet och meningen var att vi skulle skriva upp det vi tränade och jag satt kvällen innan inlämning och hittade på trovärdiga alternativ till allt det jag inte hade gjort. Jag var noga med att inte ta i för mycket utan följde för det mesta de lägsta rekommendationerna.
Men idag har det hänt något träningsdagboken. Man måste lägga lite pengar på sin hälsa, inte bara på sin ohälsa. Jag och mamma var i simhallen för ett pass vattengympa, som vi började med i våras. Så här i efterhand vet jag inte vad jag ska tro om resultatet, det kanske du kan hjälpa mig att förstå?
Till att börja med så var stretchingen på slutet något av ett antiklimax. Istället för att känna hur skönt det skulle bli att få sträcka på sig o räcka armarna mot taket ville jag bara helst kröka ryggen och inta köttbulleposition mot kaklet. Måste väl ha utfört de sista rörelserna helt fel.
Armarna gick som vanligt väldigt bra, förutom det att flythantlarna gör min övriga kropp lite oberäknelig. Jag mer eller mindre ligger mage på ytan o pressar nedåt. Men det känns, och det är det viktiga. Att dra neråt, inte pressa är det absolut svåraste, antar att det betyder att mina triceps är klena.
Två saker som i sig inte gjorde träningen njutbar är musikvalet och bristen på endorfiner. Musiken är ganska uppenbar, jag tar i bra mycket hårdare när jag får sjunga med helt enkelt. Att jag inte kan uppleva dessa lyckokänslor som jag läser om är mer obegripligt. Känslor som jag däremot fick under tiden i vattnet var ilska, besvikelse, sorgsenhet och uppgivenhet. Kräver jag för mycket av mig själv, eller av omgivningen? Jag blir inte så sugen på att ta reda på skillnaden om det får mig att känna så fler gånger.
Efteråt åkte jag hem till agnes och hon bjöd mig och georg på hemgjord äppelpaj. Då kändes det bättre ^^ Kan jag få lov av dig att stanna hemma nästa söndag?
Med vänliga hälsningar Lova
Gamla spöken
Martin, om du läser det här; jag var kär i dig under flera flera år.
Om du någonsin skulle göra slut med din nuvarande flickvän så kontakta mig så får vi se var i livet jag är.
Ytterligare en orsak till att jag inte tycker det är så nödvändigt att drömma om just honom är att vi aldrig verkar göra mer i drömmen än vad det blev i verkligheten. Möjligtvis nån enstaka kyss, vilket är bra jobbat för min fantasi. Nu i natt satt vi bara i en buss i tyskland och gnabbades med varandra - alltså inget ovanligt.
Tankar som slår mig nu när jag sitter och författar morgonens blogg är hur det hade varit om det varit. Fotboll varje söndag och säkert några kvällar i veckan. Föräldrar jag aldrig riktigt klickat med än så länge, men däremot en söt lillebror som jag ägnade någon vecka åt att vara kär i.
Och nu - eftersom vi naturligtvis aldrig skulle gjort slut - skulle jag varit ihop med en f.d värnpliktig som läser till läkare i lund. Då hade jag nästan varit tvungen att damma av mina egna ambitioner.
Slutligen, jag kan åtminstone glädja mig med att jag aldrig mer skulle vara den personen som inte vågade säga hur jag känner. Tid kan vara en välsignelse.
