lovlin

Förra veckan kom verkligheten ovanligt nära. Två barn jag känner blev faderlösa. Cancer lämnade en fyraåring och en tvååring kvar med bara mamma. Jag har pratat mycket med dom på jobbet, och det jag vet är att jag inte vet någonting. Aldrig att jag skulle säga: jag förstår. varken till mamman eller någon annan, för det gör jag verkligen inte. Andra, som också hade förlorat en närstående kunde åtminstone säga: jag kan tänka mig hur det känns. men inte ens det är jag kapabel till. och trots allt måste jag samtidigt vara glad och värdesätta varje år och dag då jag inte kan tänka mig hur det känns. Tack för den slumpen.


stora kramar till de som inte sluppit ha verkligheten så ovanligt nära.