lovlin

sedan ungefär två veckor tillbaka har jag fått en daglig dos DN på eftermiddagen. Mamma har nämligen skänkt oss en 3-månaders prenumeration på tidningen, vilket jag först var tveksam till. Det är inte första gången det sker nämligen, jag tror det skedde förra gången när vi bodde i nässjö.. Då utökades den dagliga tidningsskörden med smålandstidningen också, och det var jobbigt. Vilken press! det slutade oftast med att jag satt och panikläste allt på söndagen och hade dåligt samvete för den stora mängden papper jag missbrukade.

Så har det dock inte blivit denna gången  till min stora belåtenhet. Som jag skrev längst upp har det numera blivit en daglig dos istället, under eftermiddagstid trots att det är en morgontidning. Det beror på att jag varje dag glömt bort att den finns, så när jag stressat öppnar ytterdörren för att ta mig till ett jobb sitter den där i brevinkastet. (fatta vilken lyx, behöver inte ens gå ut till brevlådan :)) "just det ja!" tänker jag och lägger den på något bra stället. Har jag tur ser jag den återigen när jag kommer hem, och då blir det läsa av. 

Känslor jag har märkt som följer med det dagliga nyhetsintaget är stolthet och misstro. Stolt för att jag står ut och kommer ihåg att läsa om världen. Misstro mot allt det ofattbara, vidriga och korrumperade samhälle som alla lever i, i någon form. Kina, Italien och Burma kan ju bara dra.
Det var det jag ville ha sagt så länge.