Bokblogg 2.0

Jag har precis läst ut En förtjusande man av Marian Keyes (2008, till svenska 2009, 737 sidor)
De första 75-150 sidorna är allt frid och fröjd.
"Åhå, hon är verkligen ganska gammaldags, jag förstår inte att jag kunde tycka hon skrev så bra, fy vilken klichéartad människa det här är. Men oj, nu bytte hon huvudperson, synd jag saknade den första lite."
Så tänkte jag de första 75-150 sidorna.

Sen hände nåt. Det är som att det börjar blåsa i mitt huvud och runt omkring mig. Tankarna far runt, allt utan bokens text blir suddigt och sen så är tankarna på något annat än att få veta hur det fortsätter som borta. 

Skjuter upp kvällens aktiviteter, ska bara läsa lite till. Tar med mig boken på bussen, tänker att jag ska åka så länge (20 minuter) att jag nog hinner läsa en hel del. Tittar på klockan och tänker det är nog dags för mig att åka hem (men längtar i hemlighet bara efter de där 20 minuterna det tar att åka). Lite som drogpåverkad. 

Kort sagt: hon gjorde det mot mig igen, samma sak som med När Lucy Sullivan skulle gifta sig, En oväntad semster och Sista chansen. Lägg märke till att jag bara nämt hennes tidiga böcker, för jag tycker hon har tappat på senare år. Är detta undantaget som bekräftar regeln? Hoppas inte det, för jag skulle föredra den här stormen som drar genom mitt huvud och gör mig alldeles knäpp, framför att inte bli bortblåst alls. 

Betyg 8/10

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0