ÄNTLIGEN
flickvänsmaterial
vilken sorts flickvän är jag om jag kände hur det kröp lite i kroppen på mig vid tanken på att tillbringa en vecka ensam med min pojkvän? jeez...
min förhöjda språkliga förmåga
middag
meddeprimerad
jag har jättedåligt samvete för att jag inte har fått arbete sedan veckan innan jul, och att det inte ser ut att bli bättre snart. Hade jag jobbat mer hade han inte behövt jobba där, hade kunnat ta ledigt och hitta ett annat jobb eller gå ner i timmar åtminstone. Aldrig att han skulle göra det utan att jag hade en säker och större inkomst.
Eller inte ens då. instinkten att göra rätt för sig är nog starkare än allt som inte känns bra på den arbetsplatsen. Frågan är vad jag som medberoende ska ta mig till. Blir mer och mer arbetsskygg för varje dag som går, kommer säkert tacka nej på instinkt om någon nu skulle ringa. I alla fall när klockan ringer och jag plötsligt måste gå upp innan tio ^^
Detta var ett mycket förvirrat inlägg. Ta mig i kragen någon.
Dagens duktiga
jag har insett att det inte ens behöver vara hans föräldrar som måste vara inbjudna, det räcker med vilken form av gäster som helst för att erik ska börja städa och fixa ;) Ikväll kommer madde och nina hit på lite enkel underhållning med idolfinal, invigning av min glögg-gryta och kanske nybakt ^^
Han har alltså skurat golvet lite lätt och sitter just nu och rensar det oerhört äckliga avloppet, medan jag har gjort en lussebulledeg som står på första jäsningen.. Good for us!
Köpte en hyacint på torget förut. något att längta efter =)
issue of feeding
åt frukost för några timmar sen, erik har inte ätit något än. börjar bli redo för lunch, det är jag nog ensam om. Om jag bjuder hit madde på mat ikväll, kommer det då sluta med att bara vi två äter och att erik åker och köper precis det han vill ha, fast några timmar senare?
det är livets svåraste ekvation. jag vet inte hur det ska gå.
en kvart-tjugo minuter senare:
vi ska nog försöka oss på köttfärslimpa och potatisklyftor, hemmagjorda. Varför sikta lågt liksom?
Personligt.
Nu tror jag äntligen att jag börjar få rätsida på mina känslor, eller snarare hans, eftersom mina alltid verkar bli en avspegling av dom.
Igår var första gången på jag vet inte hur länge som erik satt (nedlät sig att..) i soffan med mig i tre timmar ungefär. Räknar inte minuterna, men nästan. Då fick jag känslan från vår första höst igen, de nätter han sov hos mig i eksjö trots att han alltid kom försent till jobbet dagen efter, kvällarna han på grund av det istället åkte hem, och hur ledsen jag var över det.
Så när han började bli rastlös kände jag hur oron kom tillbaka i magen. Kunde inte luta mig ner och slappna av, passa på, för han skulle snart gå. Blev återigen som jag var för tre år sen när han skulle åka, klängig, kravfylld och, antar jag, kär.
Har av en lycklig slump skaffat mig en reflex som gör att jag inte gillar dom som inte gillar mig tillbaka. Ingen obesvarad kärlek alltså. Med erik har jag kommit på att det funkar så att när jag tröttnade på att tjata och längta, för det måste man väl göra i längden, ja då slutade jag bry mig istället. Skyddade mig med likgiltighet för att slippa bli besviken, träffade vänner och familj när jag inte ville vara ensam, klarar mig rätt bra. Frågan är hur länge man ska leva så?
Mest skyller jag på nattjobbet, att vi är hemma omlott de veckor jag får jobb. Men ändå så blir jag bortprioriterad på helgerna, annat ska tas igen med spelande och surfande. Med andra ord tror jag att jag bestämmer mig för att vänta tills vi får tillbringa varje kväll tillsammans om vi vill. Blir det inte annorlunda då..ja då ska han få. Stryk.
Stream of consciousness
Sixten rev mig på magen i söndags - helt mitt eget fel. Det ömmar lite på en av revorna. Strumpan har väldigt vassa tänder och klor hon också har jag märkt, det är ju ingen som klipper dom när dom ändå är i skog och mark och ska klättra.
Adam bad mig skriva mer här, igen. Det är ändå skönt med den knuffen, "jag vill läsa". Utan den skulle jag inte få något kreativt gjort. Som matlagning ungefär :) Synd bara att erik aldrig säger "jag vill äta", det får jämt bli efter eget huvud.
Har lite att tänka på. Satt fem minuter och bara stirrade in på kläderna under tiden dom blöttes ner, i tankar. Det är faktiskt inte det att jag måste säga till, be om att saker ska få bli gjorda så ofta. Det är det att han inte bryr sig. Sånt kan inte jag framkalla. Han har det inte i sig, och jag står inte ut.
Kissing and babies
Sen träffade jag martina idag, vi fikade på princess, tog genvägarna genom eksjös tre klädbutiker - där vi blandannat erfar hemåvilas nya provrum där det syns tydligt igenom draperiet och man utan problem får plats två. Mina höfter hindrade en rätt intressant tröja från att passa. Det var skoj! Vi pratade som vanligt om allt i allmänhet, men mest om oss själva =) Hon frågade om jag inte hade tänkt på det där med barn.
Idag gjorde vi det faktiskt, flera timmar innan hon frågade. Jag påpekade återigen att erik har liksom en vågformad skalle, en sockel där ett par stora bekväma hörlurar perfekt får plats. Det kan inte vara en naturlig deformation, och jag misstänkte naturligtvis hans spelande. Han erkände att det mer hade att göra med det konstanta användandet av hörselkåpor i traktorerna i hans barndom. Då begrep jag raskt varför hans öron är så välformade och släta mot huvudet - hörselskyddets verkan det med :) Annars hade de stackars öronen bergis stått ut, och fladdrat som post-itlappar.
Så nu är bara frågan, våra barn - ska vi medvetet ge dem ett gropig skallben eller låta naturen ha sin gång med deras blivande elefantöron? Jag kan inte bestämma mig för om en hörlursdeformation är lamt eller coolt. Det är nog bara science fiction :D