lovlin

Facebook är farligt. Värre än lunarstorm ibland. Tur att jag egentligen inte bryr mig om det på samma sätt, annars hade jag ju haft det som sista utväg varje dag när jag sitter uttråkad vid datorn. Som det är nu går jag in när jag fått mejl om att något har hänt bara. För att specificera vad som är hemskt och farligt: Det är ett utmärkt verktyg för att upptäcka vad gamla bekantskaper gör just nu och oundvikligen undra varför jag inte fick vara med... Eller har det lika bra, roligt, utveckland och intressant. I princip kan jag inte tänka mig att jag har fel heller, rent logiskt.
Det extremaste exemplet får mig alltid på dåligt humör. En gammal kompis till mamma har två döttrar i min ålder. Vi umgicks varje sommar i nästan tio år, gick på liseberg ihop, badade i havet. Brevväxlade med kajsa massa år. Nu är hon i spanien och gör, jag vet inte vad. Lär sig spanska. Hennes lillasyster ellen upptäcktes som modell för... 3-4 år sen. Nu har hon bott i japan, italien och säkert frankrike också. På facebook kunde jag inte låta bli att läsa deras inläggshistorik emellan varandra. Sen ser jag på mitt liv och känner efter. Vill inte vara där dom är, heller, men ska jag nöja mig med såhär lite? Även om jag är nöjd. Är alltid nöjd, förutom när jag har hört om någon jag känner som gör något.
Det är ingen skillnad på drömmar och önskningar sa Linnea, men jag.. vet inte. Önska att man var lite annorlunda, och hysa de önskningar jag skulle haft i så fall. Några önskningar för den hemmaälskande familjegrisen finns väl inte, jag har ju inkomst, katter och dubbelsäng.