lovlin

Jag drömde väldigt intensivt inatt, och hade lite tid över nu på morgonen innan jobbet. Enjoy! hihihi


Vår familj koncentrerade sig på att tillfredsställa gud, genom att leva rent, städat och att vara fromma. När domedagsprofetiorna blev fler blev kampen mer intensiv, men vi var bestämda att inte lämna staden som så många andra redan gjorde, med bil, häst och ta med sig alla sina saker. Vi hoppades att allt skulle bli till det bästa. Totalt kaos rådde, när vi gick till apoteket för att köpa ett duschmunstycke. Jag och mina bröder skulle bo på nerevåningen som en säkerhetsåtgärd, så vi hade börjat flytta saker, men insett att vi inte hade någon dusch, och alltså gått för att köpa det. Det var väldigt många männniskor ute och handlade, alla betalade, men var lite stressade. Kassörskan och jag talades vid, vi skämtade, samtidigt som hon föste fram gröna påsar till alla som närmade sig.
Helt plötsligt smälldes dörrarna igen. Ytterdörren gick inte att få upp, och vi visste att nu var det dags. Jag försökte hitta mina bröder, gick till badrumsdelen av affären. Plötsligt hade en av vakterna som fanns överallt sen kaoset kom fått upp dörren. Helt plötsligt struntade jag totalt i mina föräldrars passiva inställning, jag ville rädda mig själv. Lämnade allt och alla jag kände och hann bli utföst i en grupp på åtta innan dörrarna återigen stängdes för gott. Vår grupp stod samlade, tillbad i olika ställningar och väntade på världens undergång. Vi fick lite att äta, några kex. Vid ett ögonblick satt vi och diskuterade, jag tänkte inte alls på dem jag lämnat att dö på apoteket. En vakt närmade sig, vi förberedde oss på det värsta. Han hade ett paket kakor, och delade ut varsin så långt det räckte, det var inte dags än, vi behövde vår energi. Var det någon som kunde dela? Jag och en flicka bredvid mig delade på våra ballerinakex, jag blev glad när jag såg att mycket nougat följde med den bruna delen av kakan, och gav den vita till en tant mittemot. Vi satt där, länge länge. Tillslut börjar det röra sig runt oss, tiden är förbi. Vi kommer inte dö idag, inte hamna i himmlen eller helvetet. På darrande ben tar jag mig tillbaka till mitt hus. Alla där inne arbetar och stökar för fullt. Max kommer fram till mig, en av dem jag övergivit. Han ger mig en blå dammtrasa, med en besviken blick och säger
 - Lägg tillbaka den där vi hade dom, vi ska nog inte flytta längre.

Dagen efter i tidningen är det en följetång om hur de lyckades slå i alla exakta datum och tidpunkter för undergången. Tur att vi råkade få se det, vi läser aldrig just den, och skulle i så fall aldrig fått reda på att vi varit lurade.