lovlin

Hmm, alltså.. Jag trodde verkligen den delen av mitt liv var förbi, men så i natt igen hamnade Martin Vernblom mitt i mina drömmar. Inte vaknar man nöjd och tillfreds heller utan med en liten lätt ångest över att jag aldrig fick ur mig hur jag kände för honom.

Martin, om du läser det här; jag var kär i dig under flera flera år.
Om du någonsin skulle göra slut med din nuvarande flickvän så kontakta mig så får vi se var i livet jag är.


Ytterligare en orsak till att jag inte tycker det är så nödvändigt att drömma om just honom är att vi aldrig verkar göra mer i drömmen än vad det blev i verkligheten. Möjligtvis nån enstaka kyss, vilket är bra jobbat för min fantasi. Nu i natt satt vi bara i en buss i tyskland och gnabbades med varandra - alltså inget ovanligt.

Tankar som slår mig nu när jag sitter och författar morgonens blogg är hur det hade varit om det varit. Fotboll varje söndag och säkert några kvällar i veckan. Föräldrar jag aldrig riktigt klickat med än så länge, men däremot en söt lillebror som jag ägnade någon vecka åt att vara kär i.
Och nu - eftersom vi naturligtvis aldrig skulle gjort slut - skulle jag varit ihop med en f.d värnpliktig som läser till läkare i lund. Då hade jag nästan varit tvungen att damma av mina egna ambitioner.

Slutligen, jag kan åtminstone glädja mig med att jag aldrig mer skulle vara den personen som inte vågade säga hur jag känner. Tid kan vara en välsignelse.