lovlin

Nu tror jag äntligen att jag börjar få rätsida på mina känslor, eller snarare hans, eftersom mina alltid verkar bli en avspegling av dom.
Igår var första gången på jag vet inte hur länge som erik satt (nedlät sig att..) i soffan med mig i tre timmar ungefär. Räknar inte minuterna, men nästan. Då fick jag känslan från vår första höst igen, de nätter han sov hos mig i eksjö trots att han alltid kom försent till jobbet dagen efter, kvällarna han på grund av det istället åkte hem, och hur ledsen jag var över det. 

Så när han började bli rastlös kände jag hur oron kom tillbaka i magen. Kunde inte luta mig ner och slappna av, passa på, för han skulle snart gå. Blev återigen som jag var för tre år sen när han skulle åka, klängig, kravfylld och, antar jag, kär.

Har av en lycklig slump skaffat mig en reflex som gör att jag inte gillar dom som inte gillar mig tillbaka. Ingen obesvarad kärlek alltså. Med erik har jag kommit på att det funkar så att när jag tröttnade på att tjata och längta, för det måste man väl göra i längden, ja då slutade jag bry mig istället. Skyddade mig med likgiltighet för att slippa bli besviken, träffade vänner och familj när jag inte ville vara ensam, klarar mig rätt bra. Frågan är hur länge man ska leva så?

Mest skyller jag på nattjobbet, att vi är hemma omlott de veckor jag får jobb. Men ändå så blir jag bortprioriterad på helgerna, annat ska tas igen med spelande och surfande. Med andra ord tror jag att jag bestämmer mig för att vänta tills vi får tillbringa varje kväll tillsammans om vi vill. Blir det inte annorlunda då..ja då ska han få. Stryk.