olycksfågel

det snöar idag och jag är fullt upptagen med att planera för hur jag ska ta mig till skolan idag. Snacka om att göra en höna av en fjäder, men det är en hel del som ska hinnas med på den korta resan.
det blir nog inget med cykel idag i alla fall. har hållt på att ramla nu några gånger så pass att jag blivit rädd och nervös - det är då det händer.
som i lördags när vi åkte hem från stan tillsammans, och det gick tre tjejer i bredd på trottoaren framför. utan att riktigt tänka efter låter jag vänsterhanden vara kvar i jackfickan, släpper taget om styret med andra handen och smäller till ringklockan. En perfekt träff, men vad sjutton, jag kunde ju åkt ikull nåt så oerhört..! Så onödigt, men så spontant. Det är när man börjar tänka efter som olyckorna sker..

försvunnet & förlorat

min älskade ipod försvann i maj i år. vi åkte tåg tur och retur till lundakarnevalen, och jag hade för en gångs skull stor anledning att ta den med. med det menar jag att sen jag fick den har den kommit till användning som mest då jag pendlade till kärleken och senare till skolan. En femminuters cykeltur till jobbet i ibland rusningstrafik är inte ett rekommenderat användningsområde för dövande musik.
Hur som helst, den försvann och jag hade två teorier. jag glömde den på tåget på hemresan eller någon hade plockat åt sig den på det lilla gulliga hotellet vi bodde på. Jag gillar ju inte att tro dåliga saker om sig själv så därför fick den mest självklara förklaringen återföljas av en med lite mer svart/vit dramaturgi.
Jag hittade min ipod idag. den låg i rottingkorgen vi alltid har stående i hallen, som snabbt fylls på med papper, reklam och brev. jag är totalt förvirrad och väldigt glad för detta nu.
Det påminner mig om i somras när jag plötsligt inte hittar den custom made-a namnskylten jag hade till receptipsjobbet. Borta! Några veckor, månader senare hittar jag den inför näst sista arbetspasset (eller något sådant, typiskt) Den ligger i lugn och ro i en sko i hallen.
Slutsats. Det är banne mig ganska roligt att tappa bort saker, bara man hittar dom igen :)

spontan musikreferens

höst = markus krunegård - hela livet var ett disco
Och jag tycker inte ens om honom som artist
hur kunde det bli så fel?
senhöst skulle jag säga för att specificera. får känslan av ett tunt lager snö på marken, sista julklapparna ska köpas och gågatan i eksjö är vackert upplyst av julbelysningen.




Field work

Längtar till att få komma ut på "fältet" igen, även om det inte är med samma barn som jag är van vid... 
dessutom barn med otäcka boråsdialekter. Får hoppas att de är så pass söta att de ger mig ett godare intryck av rotvälskan än jag är van vid :p

New me

Hej mina kära vänner! 
dagen har varit sådan att jag har yttrat mig i ett större sammanhang - nämligen en "mittvärdering"; utvärdering av kursen så som den har varit fram tills nu. Två representanter skulle skickas från varje studiegrupp, och för att undvika det troliga scenariot att man tvingar iväg två som inte vill gå bestämde jag mig för att anmäla mig frivilligt (det första va?!-ögonblicket) för att underlätta för någon annan att säga okej då går jag också. Så blev det också, ida från vårgårda var med mig.

det andra va?!-ögonblicket idag, när jag frivilligt och nästan med entusiasm räckte upp handen och uttalade mig inför fyrtio medstudenter och de kursansvariga. Tre gånger, varav en gång drog ner skratt från (publiken).
Fame is a drug :P
När blev jag sån?

min naturliga natur

i veckan hade vi vår andra drama workshop. den bestod bland annat i blundande och lyssnande på fröken: du går på en stig, du ser en äng, du ser en bla bla bla... Till slut såg vi ett hav, och nere på stranden skulle vi se övriga medlemmar i studiegruppen, vad gjorde dom?
Så satt vi i gruppen och skulle berätta det för dom då. Döm om min förvåning (!!) när alla fyra i tur och ordning säger: lova, du sitter och läser en bok....
det är inte så att jag inte står för att jag gillar att läsa, men det har inte dom nån aning om! ena gången jag uttalat att jag gillar böcker var i harangen vi skulle dra om oss själva första dan.. det är väl sån jag är då? hur nu det är.. Berätta för mig, vilka delar av min personlighet är "bokgillar-delar"??

dag 2

om ett litet tag kan jag sitta på bussen, utslussad till borås bästa badstrand för att delta i introduktionsveckans andra aktivitet som är den årliga brännbollsturneringen.

det finns många lager av ångest i den meningen. låt mig kursivera dom åt dig.

om ett litet tag kan jag sitta på bussen, utslussad till borås bästa badstrand för att delta i introduktionsveckans andra aktivitet som är den årliga brännbollsturneringen.

här har jag alltså ett val. som jag inte vill ha. en möjlighet att låta bli som jag helst hade velat slippa.
igår åkte erik och jag bil ner till spelkvällen, det känns som ett bra alternativ idag också. om erik hade varit frisk och om vi överhuvudtaget hade hittat.


jag återkommer senare. måste låta klockan gå över 16:00 innan jag kan slappna av i vetskap om att det inte finns någon återvändo.
sen ska jag skriva min första läxa. och köpa min första bok
litteraturseminarium fredagen 3/9

senior officer

imorgon är det jag och en till vikare som är de enda som jobbar på förskolan. trots att hon är tillräckligt gammal för att ha barn som är äldre än mig har jag kommit till slutsatsen att det är jag som har mest kunskap om jobbet (just där och just då) och alltså: Bestämmer

sug på den du!

Bussen

utan att dömas, men gärna diskuteras. Bussen mellan eksjö och nässjö är för mig en rofylld plats där mina bästa tankar får tid att komma till ytan. det var bland annat där jag i slutet av april förra året bestämde mig för att ge erik en förlovning i födelsedagspresent :)
Igår ägnade jag tio minuter åt att be på bussen. Aldrig gjort tidigare, kommer förmodligen aldrig göra igen. Men just där och då kändes det oerhört lugnande att gå igenom allt som ska hända i höst, tänka igenom hur jag vill att det ska bli och be om stryka osv att klara av det. Himla fint.

füssball

it just goes to show that you never know

har en chillig eftermiddag på arbetet och har kunnat lyssna på nästan hela radiosportens sändning av matchen Holland - Brasilien. Det fanns onekligen några riktiga guldkorn vad gäller kommentatorernas beskrivande referat.
"hela solen skiner på robinho!" precis när han gjort brasiliens och matchens första mål.
 
Men, men, men... sen går holland och vinner allting! På ett sätt är det synd, för jag hörde hur trötta de var på allt filmande och hur oförtjänt deras första mål var..
Fast för mig var detta det häftigaste som kunde hända under detta vm. ogillar skarpt när "dom som vet nåt" hejar på sina favoritlag bara på gamla meriter utan att låtsas om att just det laget som spelar nu inte är i närheten av att göra sitt bästa. Tacka vet jag tyskland som i gruppspelen var det enda lag som gjorde det enda som egentligen räknas - mål.


soltimmar

så var den här..

årstiden där man har dåligt samvete lika ofta som solen lyser

tillbakablick

då var det dags för den där studenten igen. det är mycket trevligt att det fortfarande går så lätt att plocka fram känslan, värmen och glädjen från fyra år sen. Nog för att tiden har gått men jag kanske inte har ändrats så mycket med den? Är hellre den jag var då än den man blir när man är vuxen.
träffade både felicia, adam och nina på stan under balkvällen. kände hur huggtänderna växte och de bitska skämten och ironin haglade över mina stackars vänner. skoj! :D


tankekarta

sitter och kontemplerar över ett reklamutiskick från ett sminkföretag där man får en bikini om man beställer. rätt snygg för att vara gratis. men mest av allt kan den symbolisera alla de saker jag tänker på just nu

köpbehovet: efter många år som fattig student eller relativt arbetsovillig har jag kommit i besittning av en rätt rejäl lön den senaste tiden. turligt nog inträffade det i samband med att mina skor gick sönder och mina jackor var för fula för att bäras offentligt. (eller omvänt) Som det ser ut nu är jag på en mission att bygga upp en ny garderob för både vardag arbete fest och träning. vilket raskt för mig in på nästa punkt
utseende och träning: alltid har jag varit nöjd med mig själv. Vid de tillfällen det har känts svårare har jag åtminstone alltid sett till att förhålla mig neutral och likgiltig gentemot min kropp. Det vore väl själva fan om det mönstret skulle komma att brytas vid 23 års ålder? Men i min värld, finns det verkligen någon annan anledning som skulle kunna locka mig till att börja träna? ^^ ja det vore i så fall följande punkt på listan
sol och väder: hade det varit varmare och finare ute hade jag varit ute och gått en promenad vid det här laget. det svär jag på! ja, wtf hände med solen? nog för att jag klagade på att det blev för ljust och att jag inte kunde vänja mig vid att inte ta halsduk och vantar med överallt, men jag menade ju inte att vi skulle ha tre sommardagar och sen september? skärpning. jag blir orolig, se punkt fyra.
sommaren: det ska bli den bästa sommaren i mitt liv har jag bestämt. senast det hände var 2006. om likheterna inte ska upphöra på en gång ska jag helst vara solbränd och kär i alla mina kompisar för det var jag efter turkiet -06... ska drömmarna om en bättre kondition och lite mer häst-skills gå i uppfyllelse behöver jag också en väderförbättring. andra sommarsaker jag hoppas på är hemmafest, fyllefest och midsommarfest.


har lite att bygga på till senare inlägg. samt en varning att dessa brasklappar nästan aldrig går igenom. men som parentes till mig själv. vi kör på det. Pusshej

kvalborg (lånat från uppsala)

nu förstår jag hur folk kan älska sina jobb, eller i alla fall prioritera det framför en kvalitativ fritid. Själv slutade jag för denna veckan för fyra timmar sen. Redan är jag hispig och stressad över att jag måste fatta besluten rörande min helg själv. Inga arbetstider och vila därefter utan självständigt tänkande och agerande i 60 timmar framöver. Inga fasta mat- och sovtider, varken där eller härhemma. Klarar jag av det? Hjärnan står still. Jag kan inte komma på något att göra annat än att vänta på att klockan blir 07.00 måndag morgon. 

Hotellet ikväll då verkar det som. Jag vill inte vara vuxen, jag vill vara i sjöängen och titta på hästarna...

antm

fjorton säsonger, med två, tre eller fyra repriser av de elva första. Nu har jag äntligen tröttnat på och börjat avsky tyra banks och america's next top model. vilken jävla attityd att racka ner på tjejers personligheter och vara så säker på sin egen smak att man inte erkänner att något annat kan vara bra. 
en sak till, i senaste säsongen har dom fått nöja sig med missfoster som har fräckheten att vara under 1,70m långa. Därför ska de tydligen plågas genom att vid varje panel få uppges sin längd, och stå där i flipflops när alla i tidigare säsonger har sluppit nån sån klädkod. 

Ska bara se färdigt på säsongen..sen lägger jag ner, och blir vuxen feminist på riktigt 


Läs mig!

nackdelen med fb är att en statusuppdatering där hade gjort sig mycket bättre som en kursivering på msn, eller här som ett blogginlägg. men eftersom jag vill nå ut med det jag säger, om ändå så lite, så är det inte konstigt om jag väljer bort detta här. Skriva för tomma kommentatorsfält och döva ögon är inte roligt...

jag ser iallafall på hockey med ambivalenta känslor. är också allmänt krasslig. Så det så!

Strumpan

erik kommer hem snart, och gissa vad han har med sig?

min lilla TATT!!! kissebissen, strumpelumpan, tattsekrället ---

två nätter i rad nu har jag drömt mardrömmar om katter, under natten haft ångestladdat dåligt samvete för att ha övergivit dom.
Det kommer bli riktigt skönt att äntligen få ha henne hemma lite, men jag tänker redan på hur det kan komma att kännas sen i höst när vi planerat att inte ta med någon av dem när vi flyttar. Jag tror det är mest för deras skull, eftersom det skulle bli många bilresor, mindre lägenhet, massa folk och musik (hoppas jag ^^) Fast helt säker kan jag inte vara.. Kanske gör jag det mest för min egen skull? Det finns alltid i bakhuvudet på mig att jag borde vara hemma så mycket jag kan för kattens skull. Sånt känns omöjligt att ha liggande över sig när man ska fixa ett nytt liv och umgänge.


Ska göra mitt bästa för att koppla bort det nu och fokusera på nuet, eller snartet. Snart kommer dom =)

den svåraste förlusten

Förra veckan kom verkligheten ovanligt nära. Två barn jag känner blev faderlösa. Cancer lämnade en fyraåring och en tvååring kvar med bara mamma. Jag har pratat mycket med dom på jobbet, och det jag vet är att jag inte vet någonting. Aldrig att jag skulle säga: jag förstår. varken till mamman eller någon annan, för det gör jag verkligen inte. Andra, som också hade förlorat en närstående kunde åtminstone säga: jag kan tänka mig hur det känns. men inte ens det är jag kapabel till. och trots allt måste jag samtidigt vara glad och värdesätta varje år och dag då jag inte kan tänka mig hur det känns. Tack för den slumpen.


stora kramar till de som inte sluppit ha verkligheten så ovanligt nära.


Nytt grepp

ätit gammal dipp och lite chips och fått ont i magen. då blev jag tankfull och fick lust att skriva. Tänkte testa på ett grepp jag bara sett hos de två kända bloggare jag läser. (okända för mig alltså.) Korta koncisa inlägg, och ett nytt för varje nytt ämne. Hoppas det inte blir för mycket för er nu!

dagliga nyheter

sedan ungefär två veckor tillbaka har jag fått en daglig dos DN på eftermiddagen. Mamma har nämligen skänkt oss en 3-månaders prenumeration på tidningen, vilket jag först var tveksam till. Det är inte första gången det sker nämligen, jag tror det skedde förra gången när vi bodde i nässjö.. Då utökades den dagliga tidningsskörden med smålandstidningen också, och det var jobbigt. Vilken press! det slutade oftast med att jag satt och panikläste allt på söndagen och hade dåligt samvete för den stora mängden papper jag missbrukade.

Så har det dock inte blivit denna gången  till min stora belåtenhet. Som jag skrev längst upp har det numera blivit en daglig dos istället, under eftermiddagstid trots att det är en morgontidning. Det beror på att jag varje dag glömt bort att den finns, så när jag stressat öppnar ytterdörren för att ta mig till ett jobb sitter den där i brevinkastet. (fatta vilken lyx, behöver inte ens gå ut till brevlådan :)) "just det ja!" tänker jag och lägger den på något bra stället. Har jag tur ser jag den återigen när jag kommer hem, och då blir det läsa av. 

Känslor jag har märkt som följer med det dagliga nyhetsintaget är stolthet och misstro. Stolt för att jag står ut och kommer ihåg att läsa om världen. Misstro mot allt det ofattbara, vidriga och korrumperade samhälle som alla lever i, i någon form. Kina, Italien och Burma kan ju bara dra.
Det var det jag ville ha sagt så länge.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0